Dag 17

Det är som vanligt, vissa dagar går bra, andra inte. Det känns skönt att veta att jag har så mycket stöd överallt. Det är det som gör att jag klarar av det här. För fatta.. Jag har snart klarat det. Visst har jag fuskat - det skulle ni också göra. Men jag har inte fuskat några mängder.. Jag är endå jäkligt stolt att jag är här. För det är endå jag, jag som envisades med att äta choklad på varje rast på gymnasiet, jag kallade det visserligen inte choklad, för mig var det piklad, och hoppet om att om jag kallade det något annat skulle både socker och fett vara borta ur produkten. Nu är ju inte jag dum i huvet, jag VET och VISSTE då att så inte var fallet, men det var endå en liten tröst om att jag faktiskt fick äta bara det var Piklad.
Det är också en sensation att jag klarat av detta med tanke på att det i min dagbok (min allra första dagbok) sen lågstadiet bara handlar om vad jag ätit, vad jag glömt äta och vad min bror tagit från mig så att jag inte kan äta (godis). Det är helt sjukt att mitt beroende började redan där, om inte tidigare. Det var inte som vanliga barn "åh jag längtar till min födelsedag för då får jag paket" för mig var det snarare "åh jag längtar till min födelsedag för då får jag äta glasstårta och bullar"
Jag trode jag var ett hopplöst fall. Men jag har faktiskt snart klarat det här. Och den som kallar det här genväg kan bara dra åt helvete (man har hört det några gånger "varför kämpar du inte istället för att ta en genväg?")!! För det är ingen annan än jag själv som inte ätit mat på 17 dagar..